Inkludering, utan exkludering, eller tack vare?

Sedan en tid tillbaka pågår det livliga diskussioner kring inkludering och exkludering i samband med att man funderar kring särskilda undervisningsgrupper (SU-grupper), resursklasser/resursskolor för elever med NPF/AST (elever med ADHD/Autism). Förespråkare för inkludering brukar hävda att eleverna har rätt till undervisning, ska ha möjlighet att känna sig inkluderade och att det är viktigt med inkludering för att motverka utanförskap i samhället.
Ordet exkludering har i de flesta människors öron en negativ klang och därför är det ju inte så att vi hittar förespråkare för just detta begrepp, men vi har många förespråkare (ofta föräldrar, men även skolpersonal) för att elever med AST/NPF ska kunna få gå i mindre grupper, vara i en lugnare och mer anpassad miljö och få en undervisning anpassad efter sina förutsättningar.
Om man då tittar på båda dessa ”falangers” argument och åsikter så är det kanske lite svårt att förstå att det ska behöva bli så mycket diskussion och känslor av motsättning, då åsikterna om mindre grupper, lugn miljö och anpassningar utifrån förutsättningar kan tyckas så självklara. Det står ju även så tydligt beskrivet i styrdokumenten för skolan att man ska anpassa lärmiljön utifrån elevernas förutsättningar och kompensera för elevers funktionsnedsättningar.
Varför är man då inte överens och vad består meningsskiljaktigheterna i?

Klicka här för PDF

 

Bild


« Tillbaka